Har tagit mig upp från den absoluta botten och vandrar nu omkring som en zombie på bristningsgränsen. Önskar nästan att det brast så jag fick lägga in mig på psyk och bara släppa allt men djävulen i mig fortsätter i ett fånigt hopp om att det ska bli bättre som alla envist säger att det blir. Dom har iofs kanske aldrig varit hära i mitt eget lilla privata helvette men men jag hoppas dom har rätt.
Såg verkligen fram emot att åka till Norge 1 juli men nu har det kommit en liten sak ivägen (såklart!) så förmodligen blir det uppskjutet en månad. Hur fan ska jag klara mig en månad till i ångest? Hade verkligen behövt Lauras mjuka axel att gråta ut på.
Jag har ångest över råttorna också. Det är inte alls lika mysigt att ha 5 råttor som att ha 2. Blir mycket mer opersonligt känner jag. Tycker om allihopa men får inte lika mycket kontakt så jag funderar på att omplacera dom 3 sista (Tindra och Saga har jag ju haft så länge så dom kan jag inte omplacera) men jag får såna skuldkännslor mot uppfödaren som även är en god vän till mig. Hur förklarar man att man inte vill ha råttorna längre utan att det är kritik mot henne? Hon är en asbra uppfödare och jag är jätte nöjd med hennes hjälp men jag känner inte att jag klarar av 5 råttor just nu. Det blir inte lika mycket kärlek. Jag är nog mer för mindre flockar…. FAN också. Alltid svåra beslut.
Vill göra om på sidan här också men vet inte hur. Orkar inte titta på det nu. Måste försöka sova så jag orkar med att kravla upp ur sängen imorn.
Nano nano!
